KP

Några har undrat hur jag vågar satsa igen, och kanske i sitt stilla sinne funderat på varför jag, i min ålder, gläds åt min förlovning med KP så.

Saken är den att KP och jag har fått en andra chans med varandra, och det ser jag som en ynnest. Därav min glädje.

Vi möttes första gången 89-90 när jag började skjuta. Han var en av dom bästa redan då och attraktionen mellan oss fanns från första början. Av olika anledningar så vågade jag inte inleda någon relation med honom, bla tyckte jag han var för "häftig" :-) Jag och barnens far(han också är skytt) blev i stället tillsammans. KP och jag utvecklade däremot en väldigt stark vänskapsrelation och jag minns hur jag vid ett tillfälle tänkte "..skit skit skit.. jag har valt fel.." men har man nu tagit fan i båten så får man ro honom i land :-)

På varsitt håll bildade vi familj och med tiden tappade vi alla kontakten. Jag och barnens far han inte med skyttet och andra intressen tog överhand. Efter ett antal år var både jag och KP separerade på varsitt håll, men ingen av oss ägnade den andre en tanke. Möjligen någon flyktig av och till.

Ingen av oss är någon "krogråtta" så efter våra respektive separationer skrotade vi hemma på varsitt håll. Jag åkte mycket skidor och reste runt i Europa med barnens far och våra troll (som goda vänner). KP tävlade och fiskade.

Men man kan inte isolera sig hur länge som helst så en sommardag följde jag med mina tjejkompisar på stadens stora festival. Vi satt vid ett bord bland tusentals andra uppslupna närkingar och hade allmänt roligt. Öl, vin och massa skratt. Rätt som det var så fick jag en ingivelse och vänder mig om, då såg jag KP en bit längre bort. Eftersom jag kände honom och inte hade sett honom på 5 år reste jag mig självklart och gick fram och hälsade. Det första han säger är "vad fin du är" och som en blixt från en klar himmel inser jag att: "Vi ska ju vara tillsammans, hur fan ska jag fixa det här nu" :-)

Efter den kvällen så är det vi. En andra chans som vi tagit tillvara på. Det har inte alltid varit lätt. Vi är två starka, självständiga, krassa individer. Båda vana att få vår vilja igenom. Men vi har en genuin önskan och vilja att kompromissa med varandra, bla tog jag upp skyttet igen och han skidåkningen. Vi försöker inte heller ändra på den andre utan ändrar på oss själva för den andres skull. Skillnaden är milsvida. Jag tror när man ges en sådan chans i livet, blir man rädd om den, den betyder mycket!

Så alla ni som tvivlar. Klart man ska våga man har allt att vinna. Ni vet, när man minst anar det och med den man minst tror.. det gäller bara att vrida på huvudet i rätt ögonblick..

Eller som jag brukar säga: Börja skjut träffa män!