Jag har läst lite i ett par s.k "skilsmässobloggar". Och jag tänker tillbaka.. Var det verkligen så? Var det så här det kändes? Gjorde vi så här? Men ärligt jag börjar få riktig distans till det hela, jag minns inte längre. Det jag minns är hur jag grät mig till sömn i början de veckor teensen bodde hos sin pappa, och hur rädd han var att jag skulle "ta ifrån honom barnen" ?? (Varför han nu var rädd för något så absurt)
Idag tycker jag det är skönt de veckor teensen är hos sin far, och när de kommer hem igen så längtar jag verkligen efter dom. Vi får liksom livets goda hela tiden. Friheten att vara sig själv igen plus lyckan att vara förälder. Men i början var det som att slita av sig armen varannan vecka.
Jag minns att vi specialdeelade ibland 4 dagar i stället för 7 och liknande. Sen har ju alltid jag och teensens pappa kunnat umgås på storhelger, semstrar, med gemensamma vänner etc. Jag tror det fungerade för vår kärlek dog rätt snabbt från bådas håll.. vi blev som syskon.
Jag har snart 6 års distans till min separation och följande vill jag säga:
Det tar tid att skilja sig, det är inget man gör i en hast.
Man måste få lov och tillåta sig att sörja sitt kraschade förhållande/äktenskap. Oavsett om man var den som valde att gå eller inte.
Jag är ledsen men jag tror inte på förhållanden som startar innan man avslutat sitt äktenskap, inte i längden. De har en tendens att vara en brygga, det som gör att man orkar fullfölja en separation. Nu är det väl ingen regel som gäller för alla men jag har sett allt för många bryggförhållanden som kraschat.. Och då står man där med sorgen och smärtan..igen...dubbelt upp kanske!
Man blir lycklig igen, när man minst anar det och med den man minst tror.. Man behöver inte leta sig halvt fördärvad (Inte gömma sig heller) Men lyckan kommer vi inte undan, lika lite som vi kommer undan sorgen. Tur det:-)
Glöm aldrig bort att barnen skiljer sig med. Dom gör det alltid helt ofrivilligt och dom älskar alltid sina båda föräldrar lika mycket och är lika lojal mot båda. Man har ingen rätt att undanhålla sitt barn den andre föräldern. Eller påverka barnen till det. Det är en av de största dödssynderna man kan begå. Som vuxen är det min skyldighet att se till att barnen inte far illa mer än nödvändigt och att visa dom att jag fortfarande kan respektera deras mor/far även om jag inte vill vara gift längre.
Det är rätt skönt den dagen man bara inser att exet inte längre har någon särskild betydelse i ens liv längre, mer än att han eller hon är barnens andre förälder.
Sen var det något annat klokt jag ville skriva om det här men det föll bort ur minnet.
Jo jag vet, alla skilsmässor är inte "lyckliga" och ges inte lov att få gå över.. det blir så när den ena av parterna fastnar i någon slags "sjuk" sorg och bitterhet gentemot den andre.. Och vägrar ta emot hjälp.. Vägrar gå vidare.. bara fortsätter sitt liv i sorg och bitterhet mot den andre..
Jag vet.. allt för väl.. (Nej inte mina barns pappa, mina egna biologiska föräldrar)
En sak är jag dock säker på och glad över. Jag tror att jag och kära pojkvännen är så lyckliga med varandra och har det så "enkelt" och bra för vi var så färdiga med våra respektive separationer när vi träffades. Vi hade stabiliserats även gentemot våra ex.
Så där ja detta var Pangbrudens klokskola avsnitt 1.
Kan inte teensen dyka upp snart... hmm kl är ju snart 19.30.. fattar dom inte att jag saknar dom ;-)
7 kommentarer:
Kloka ord du skriver, jag väntar på Klokskola 2...Skämtåsido, tror du har rätt i mycket du skriver, känner igen en del personligen oxå...Håller med dig, barnen är viktigast till syvende och sist
Hoppas dina barn är hos dig nu.
Klokskola 2 kommer.. i sinom tid:-) Teensen är hemma surar på varsitt rum.. Det kan bli så när dom kommer hem , bytet gör dom "förvirrade" men efter ett par dagar är allt som vanligt igen..
Ha kul i morgon kväll.. så där riktigt kul!
Kloka ord...det tar tid att skilja sig även när man känner sig skild innan det har inträffat.
Intressant läsning. För min egen del handlade mycket av förra året att förlåta mig själv och sedan, att hitta tillbaka till mitt sanna jag. Det var inte det lättaste jag gjort direkt, men nu är det gjort.
Magnus: Bra sagt "Att förlåta sig själv" Det ska man definitivt göra. Det tog lång tid för mig. Och det tog väldigt lång tid för mig att inse min del i spearationen.. "Min skuld" i det som hade hänt.
Håller med på alla punkter. Hade svårt som du vet att kunna ha en dialog med den andra parten. Där tror jag vi har knutpunkten. När vi som vuxna skiljer oss från varandra får vi inte sluta ha en kommunikation om det som vi faktiskt har och alltid kommer att ha gemensamt, nämligen barnen. Så många gånger jag velat trycka på rewind och göra annorlunda, men ju mer jag tänker på det kanske det inte spelat någon roll när jag inte hade någon samtalspartner utan bara en motståndare. Nåt har man väl lärt sig på dessa 9 år och kanske kan man förmedla lite kunskap till de som vill ha den, men kanske är det så att man måste göra sina egna misstag för att komma i fatt sig själv hitta sitt sanna jag.
ACA
Jag tror inte du kunnat göra annorlunda.. Den starka bitterhet du mötte är ogenomtränglig. Det viktiga är som du säger att man hittar sig själv igen. Jag tror också att vi alla måste göra våra egna misstag.. För misstagen är olkia och vi lär oss olika saker genom dom och vi reagerar olika på det vi kallas misstag. Men med den erfarenhet man får kan man stötta och lotsa det är mycket värt!
Skicka en kommentar