Grannfejden

Uppe med tuppen. I mitt fall var det väl snarare katten som skrek desperat utanför sin stängda kattlucka. Han skulle in och mat skulle fram! Tittar ut. 0-gradigt och aprilregn. Någon måste ha tvättat bilen eller rensat kantsten för gårdagens vårsol är ett minne blott. Det gör inget jag är tacksam. För det innebär att jag slipper trädgårdsröj och kan ägna mig åt annat idag. Mor och far tex.

I eftermiddag ska jag ut och gå med en av mina grannar. Raringgrannen! Hon som jag tycker så mycket om. Byn består av 20 hus på en åker och i vissa av dom bor trevliga i andra mindere trevliga och i några helt okända. I många år var jag nog den ende som inte var osams med någon granne. Här har bråkats trätats och bytts fruar i alla tider men jag höll mig lite ytligt på min kant bakom häcken. Ända tills förra våren! Då fick närmaste grannen, en äldre snäll periodare, för sig att min syrenhäck mot hans hus var för hög. Helt resolut tog han tag i problemet och sågade, inte bara ner den till hälften, utan han skalade den med. Kvar stod några kala pinnar. 30 meter kala pinnar istället för tät vit och blåblommande syrenhäck. Två dagar innan min son skulle konfirmeras och hela släkten var på väg från Norge!

Jag fick hjärtrusning och de en utskällning av ett slag som jag endast ger vart 15 e år. Numera har jag "häcken från helvetet" utanför fönstret. Den har växt till sig och fått en punkfrisyrsliknande överdel. Min fina välklippta blommande syrenhäck.

Han ska vara glad att jag inte polisanmälde.