Glöm inte bort vad som är viktigt

På lördag fyller min far 70 år, min biologiske far. Som ni vet har jag inte särskilt mycket kontakt med honom. Han är inte dum på något vis det har bara blivit såhär. Han gav upp sitt föräldraskap när vi var ganska små och då går det inte att ta tillbaka det efter 40 år bara för att det passar.

Mina föräldrar skildes redan 1973, det var en skilsmässa som inte var särskilt trevlig ej heller särskilt ovanlig. På den tiden var det aldrig tal om att barn skulle bo hos sin pappa, man bodde hos mamma och träffade sin pappa varannan helg. Fäder gavs ingen möjlighet till att få ta del av barnens vardagsliv.

Nu fick min far väldigt bråttom att leva sitt eget liv så det här med varannan helg såg vi inte röken av. Han hade fullt upp med sig själv och sitt och vi barn valdes alltid bort, vi prioriterades mycket sällan om vi inte skulle visas upp förstås. Att konsekvent prioritera sig själv och sitt eget framför sina barn straffar sig i slutändan. När nu min far efter nästa 40 år ville komma tillbaka och bli förälder och morförälder igen så var det försent helt enkelt. Vi fanns inte kvar.

Det finns ingen sorg eller bitterhet bakom det är bara så att han blivit en främling, jag har förvisso alltid haft lite kontakt med honom genom åren men det har varit en kontakt som till vilken vuxen som helst, inte som den kontakt man ska ha till sin förälder. Jag har haft föräldrar, en mamma och en pappa, dvs den man min mor gifte om sig med och det är han som är morfar till mina barn.

Morfar B finns också men på ett mindre självklart vis. Han är ingen naturlig del för mina barn heller. Men när han svek oss så trädde min fantastisk faster in så vi har alltid varit en stor del i min fars familj, något jag är väldigt tacksam över. Jag har dealat med min faster och vi har bestämt att nu på ålderns höst så tar hon hand om min far, hennes bror, så tar jag hand om henne sen. Hon är många år yngre än fadern vilket möjliggör det hela.

Det ska bli trevligt dock i helgen, vi är trots allt en ganska sammansvetsad skara i synnerhet är jag starkt sammansvetsad med min faster, farbror och kusin. Jag ser fram emot tillställningen men kan inte låta bli att tänka hur annorlunda det kunde ha varit om min far valt oss i stället för sig själv.

Man kan inte nonchalera sina barn och familj hur länge som helst, för den dagen man vill tillbaka så finns dom inte längre kvar. Dom vill helt enkelt inte finnas kvar. Sorgligt men sant.

Nu vill jag starkt poängtera att man aldrig aldrig ska neka sina barn rätten till båda föräldrar, det finns många därute som gör det. Jag berättar bara min historia ur mitt perspektiv och har inga andra värderingar än det med min berättelse.