För många år sedan mötte jag en kvinna som med åren lärt sig att "man är alltid ensam". Hon var omgiven av familj och vänner men ansåg att man till syvende och sist alltid stod ensam.
Jag tror mig minnas att hon menade att besluten och tankarna alltid fanns inom henne och att hon själv skulle komma fram till vad hon ville. Hennes sorger och glädje bar hon ensam oavsett om hon delade med sig av dom till andra.
Jag vet inte om jag håller med henne. Att man kan känna sig ensam trots att man har människor runt omkring det kan jag förstå, och självfallet finns det allt för många människor därute som inte har någon. Men vi som är lyckliga att ha vänner och familj är vi, trots det, ständigt ensamma i en egen liten bubbla? För mig känns det främmande.
Ibland kan jag känna mig ensam även i tvåsamheten. Det är när jag inte får förståelse för mina åsikter, när jag om och om igen måste dryfta mina tankar och jag inte når fram. Men så är det ju inte alltid, för det mesta når man sin motpart till slut och ensamheten blir tvåsamhet igen. Även om jag inte når fram till den jag vill förmedla mitt budskap till så finns det oftast någon annan i min krets som kan lyfta min börda, förstå och dela den.
Vad tycker ni? Är vi männskor alltid ensamma till slut eller är det så att vi inte behöver det om vi nu har turen att ha människor i vår närhet?
Jag väljer att tro på det sistnämnda.
10 kommentarer:
Jag tror att människan är en social varelse och behöver en flock runt omkring sig för att må bra. Sedan kan flocken vara väldigt varierande. Man väljer ju inte sina släktingar men som tur är sina vänner. Personligheten kan ju sedan avgöra om man emellanåt vill vara för sig själv men det är en helt annan sak.
Min övertygelse är att man till syvene och sist "står sig slätt", utan viktiga personer i sin närhet.. Ensam är inte stark... Och har du ingen att dela känslor med så finns det inte heller någon att spegla sig i. Någon som ger dig nya infallsvinklar, nya värderingar...
Jag håller med ACA.. Flocken kan verkligen se olika ut.. Men den måste finnas.
Tack för att du finns fina Pangisen.. Du är definitivt en del av min flock nu! Jag tycker så mycket om dig!
Pok
Mallaflockmeniblandväljerensamhetenändåbralla
Dito raring! POK med glädje och värme i hjärtat:-) Och jag hålelr också med ACA i det här
Häpp, häpp!!
Jag vill säga att vi ALDRIG är ensamna, trots att vi kanske känner så ibland.
MEN, det ska jag tala om att vi har ALLA en medhjälpar bredvid oss, minst en.. bara det att vi inte alltid känner till dom.
Ba så ni vet!!
Förresten
I´m back!
Blev inte utbytt mot nån gammal matta... det är jag ju för gó för!
KRAM pårej
Miamedfinbränna
Jag har alltid kännt mig ensam i de tvåsamheter jag delat och hade börjat tro att det var så det var. Nu vet jag annat. Vad det gäller vänner så har jag alltid valt ensamhet för att jag mår bra av det. Klarar inte av att ha en massa folk omkríng mig eller iaf inte för nära inpå livet. Jag tror att det är en förutsättning att man har ett socialt nät omkring sig för att man ska kunna vara trygg i ensamheten.
Flock eller inte flock, man är ALLTID ensam i sig själv - oavsett vänner, familj och så vidare. Ser inget konstigt i det egentligen. Så är det bara. :)
Jag har valt en självvald ensamhet, utan att för den skullen vara ensam ändå. *mycket svammel blev det* Jag har mina nära och kära och vänner runt mig, som jag vet finns där när jag vill och behöver, men ändå en stor frihet att vara själv
Vi lever i en kollektiv illusion om ett individualistiskt samhälle!
Vi är alla ensamvargar i den stora vargflocken! =)
J-a tur du översatten den där Freuden Malte:-)
Skicka en kommentar