I gårdagens lokala blaska stod en artikel om en man som reser till Sudan för att där arbeta åt räddningsverket som verkstadschef. I vanliga fall skummar jag en sådan artikel och ägnar inte det någon större tanke. Inte den här gången. Nu är det en skyttekompis och en av mina närmaste gäddors pojkvän och själs älskade som har rest iväg. Sudan och Dafurområdet är ju knappast något semesterparadis så de flesta av oss är väl inte helt utan oro. Det jag börjar fundera på är vad driver en människa att åta sig ett sådant här uppdrag. Nu menar jag inte skyttekompisen utan människor i allmänhet. Hur kommer det sig att människor om och om igen åtar sig att med stora risker åka till områden i världen som långt ifrån är säkra. Jag skulle inte våga, aldrig i livet. Ingen av mina barn skulle få åka det svär jag på. Ger det kickar? Pengar? Ära? Äventyrslust? Eller drivs man så starkt av att göra skillnad för de som behöver hjälp? Man kanske helt enkelt ser det som "vilket jobb som helst"?
Hur som helst så ska det bli "spännande" och intressant att lite "vid sidan av" få höra vad det handlar om. Vad ett sådant uppdrag innebär från någon som verkligen varit där, som är mitt i härden. Inte bara det "otäcka skrämmande" utan mer om vardagen. För på något sätt så finns det ju en slags vardag även i sådan länder. Hur ser den ut? Hur fungerar den? Hur löser man sin tillvaro?
Ynglethjärtat vi finns för dig det vet du! Verkstadschefen: En del tycker nog att du är en fullkomlig galning som åker till Sudan när du i stället kan vara hemma hos oss i tryggheten. Men många av oss är nog väldigt stolta över dig, att du vågar göra skillnad. Skillnad för dom som behöver. Till det krävs både stort mod och ett gott hjärta! Jag tror att alla av oss bär med dig lite i våra hjärtan så att du kommer hem till dina vänner, din familj, skyttekompisar och ditt yngel. Hel både till kropp och själ.
I afton årsmöte och där säkert en del prat om vår skyttevän kan jag tänka. Men även en trevlig stund i de bästa av människors sällskap, pistolskyttar!
Ni vet väl att "Skyttar kan göra det 5 gånger på 4 sekunder" :-)
10 kommentarer:
Det behövs människor som jobbar på att världen ska bli bättre.................fast det är u oroligt för nära och kära här hemma
Ja det behövs verkligen människor som törs/orkar/vill åka iväg och göra sådana jobb. När jag var liten ville jag alltid åka till Afrika och hjälpa folk har morsan berättat men med åldern kom bekvämligheten och rädslan för det ena och det andra så jag längtar inte längre men är glad om andra gör såna hjältegärningar!
Jag beundrar människor som bryr sig på det sättet. När mina barn blivit vuxna skulle jag också vilja dra till Afrika och arbeta.
Ja jag är också full av beundran.. inte bara över odmsom åker utan även domsom stannar kvar och orkar skicka iväg sina nära och kära! Dom är också hjältar, på sitt sätt!
Visst är man orolig, inte så mycket för att något ska hända, men för hur han ska påverkas. Jag vill ha hem SAMMA Fredric som jag lämnade på Arlanda igår... Men visst är jag stolt!!!
Ynglethjärtat: Ja samma Freric ska hem tycker jag med.. Jag är stolt över dig med gumman..MASSA!
Man undgår knappast att påverkas när man är ute sådär och första gången kan det bli svårt, men det svåraste är faktiskt att få de där hemma att förstå hur man själv känner och vad man upplevt. Det tror jag ingen har lyckats med, inte jag heller för den delen. Det krävs en otrolig mängd tålamod att stå ut med någon som har med sig massor av intryck från en sådan resa, tro mig. Vissa saker kan man berätta om, andra lönar det sig inte ens att försöka berätta om. Det får man ta med sina kompisar som var med, de är de enda som verkligen förstår. Och då gäller det för andra halvan att inte bli svartsjuk när man mitt i natten ringer eller får samtal från dessa kompisar. De behöver i sin tur någon att prata med och man är bunden till dem för alltid på ett mycket speciellt sätt. Det är fullt naturligt men det innebär även att den där hemma kommer att ha samma behov att prata om sina upplevelser av "hemkomstsituationen" med någon närstående. Det är lika svårt att vara hemma som borta, men den svåraste perioden är den som kommer ett tag efter att den andre kommit hem. Tro mig. När vardagen kommer och våra ankdammsproblem i Sverige känns så otroligt futtiga och oviktiga. Jag har sett människor och djur bokstavligen svälta ihjäl framför mig utan att kunna göra något och att då komma hem och höra ungarna klaga över att det blir lever till middag istället för pizza gör att man kan bli fullständigt tokig. Och det är bara ett skrap på ytan.. Ja, lite at bita i men med många vänner omkring sig så går det lättare, och det har du ju, skytteyngel där! Vi är många - för er båda!
Tålamod, lämna "manöverutrymme" åt varandra och sedan ännu mer tålamod - orka lyssna på varandra även om ni hört samma historia flera gånger. Bearbetning innebär upprepad behandling och det är precis vad som sker när man återigen kommer tillbaka till samma historia/ händelse. Man bearbetar genom att upprepa och på så sätt slipa ned de kanter som uppstått. Det är som att träna in ett duellyft - det blir lättare efter varje gång! ;-)
Tusan, vad djupt det där blev..;-)
Känner mig som doktor Phil!
Lasse Phil.. Vi är lyckliga som har dig och din erfarenhet i vår närhet! Det tror jag kommer vara en fördel för många av oss.
Wow... Så där vill ju jag också vara... Så´na som vännen behövs!
Hälsa så gott...
Pok
Mallavillgörabrasakerbralla
Tack dr.lasse, det är skönt att du kommer hit i helgen. Kommer säkert att passa på att fråga en massa:-)
Och vad skulle jag göra utan mina gäddor? Det betyder mycket att ni tänker på mig. Present och allt... Ni är fantastiska. TACK!
Skicka en kommentar