En annan kvinnas barn

Man kan inte ta ett barns kärlek för given. Det är inget man bara får, man måste förtjäna den. I synnerhet när det är en annan kvinnas barn. När jag och lilla Tass möttes första gången för några år sen var det kanske inte kärlek vid första ögonkast men helt klart så uppstod tycke. Den första tiden KP och jag dejtade präglades av varsamhet från bådas håll. Lite extra omtanke om den andres barn var på sin plats. Varsamhet i att de skulle känna att man på intet sätt tog deras förälder ifrån dom utan att de fick en extra vuxen som tyckte om dom i sitt liv.

Vi tog in våra barn i vårt förhållande tämligen omgående. En del förespråkar att man ska vänta men vi hade båda varit singlar ett par år och vi var väldigt säkra på att vi skulle hålla ihop. Barnen hade vant sig vid att mamma och pappa inte längre var tillsammans och vi visste att vi skulle vara tillsammans. Då var det självklart. Våra förutsättningar var goda.

Vi har alltid varit noga med att våra respektive barn har fått egentid med sin förälder, fått känna sig exklusiva samtidigt som vi i lagom takt ökat på dosen av regler, gränssättning etc. Visst har vi haft lite svartsjuka framför allt hos liten Tass och fjååårtisen men jag tycker att vi numera oftast fungerar som en hel och vanlig familj. Det fungerar bra för det mesta trots att det inte alltid är helt enkelt. Man får försöka komma ihåg att dom är barn och vi vuxna. Vi kan faktiskt backa lite för våra barns skull samtidigt som vi aldrig skulle låta dom styra våra liv.

Jag glömmer aldrig första gången liten Tass verkligen visade sin kärlek till mig. Det var ca 6 mån efter att vi träffats. Han hade varit på vintermarknad med sin mamma och mormor och där köpt en liten tomtenisse till mig!!! Jag samlar på sådana och det hade den då lille 6 åringen uppmärksammat! Jag blev så varm ihjärtat att jag grät lite. Den nissen har en hedersplats i mitt hem.

Det finns nog en miljard råd jag kan ge men de skulle troligen inte fungera hos andra, för som människor och som grupp är vi alla olika. Det som fungerat i min familj kanske inte skulle fungera hos någon annan. Men jag är övertygad om att en lagom blandning av varsamhet och gränser gentemot barnen fungerar. Och att man aldrig ska bli avis på sin kärestas barn. Man får inte glömma att han eller hon faktiskt älskar sitt barn precis på samma sätt som jag älskar mina. Sen ska man undvika att fjäska för dom. Fjäsk och inställsamhet är något barn avskyr. Det är bättre att vara sig själv med en liten extrados snällhet. Jag känner mig lyckligt lottad som fått ynnesten att älska en annan kvinnas barn. Och få samma kärlek tillbaka!

KP brukar säga att det inte var han jag först förälskade mig i utan liten Tass och när jag tittar på bilden från kvällen vi möttes så undrar jag om han inte har rätt. För han ser ju inte klok ut medans lilla Tass är ett riktigt charmtroll:-)