Om kärlek...

I början av ett nytt förhållande är man hals över huvud förälskad. Hela ens tanskesfär och varenda por i kroppen är fylld utav den älskade. Man längtar och trånar varenda sekund och all tid man inte spenderar tillsammans känns som bortkastad tid.

Men som en f.d, numera saknad bloggare, Frippo brukade säga. Det går över.

Och ja förälskelsen går över, tack o lov, för ingen människa orkar känna så mycket hela tiden. All väntan, längtan, spänning, oro och starka känslor både emotionella och sexuella tror jag skulle ta kål på oss om det höll i allt för länge.

Istället utvecklas förälskelsen till kärlek. Kärlek som bygger på närhet, tvåsamhet, förtåelse och vänskap men som för att kallas för kärlek även måste innehålla fragment av de starka förälskelsekänslorna. Fragment och pyrande känslor som bryter fram av och till. När man ser på sin älskade i ett särskilt ögonblick eller när man får ett rart SMS. Eller varför inte mitt i ett samtal om vad man ska äta till middag. Fragment som bryter fram när man hör en speciell låt på radion och som får oss att lyfta luren bara för att ringa upp och säga att jag älskar dig. Fragment som får oss att med spänning se fram emot en kväll på tu man hand.

Kärlek i utveckling klarar även av irritationsmoment och djupa diskussioner. Kärleken gör att irritationen tillåts och den vänder irritationen till förståelse och en känsla av att nu går vi vidare, vi utvecklas ett steg till i vår relation. Vi utvecklas tillsammans.

Jag tror att den värsta tiden i ett förhållande är och förblir småbarnstiden. Jag vill inte skrämma någon och absolut inte generalisera men småbarnstiden innebär inte bara mycket jobb och lite sömn. Den innebär även att man kanaliserar oerhört mycket kärlek och känslor till sina barn. Kärleken till sina barn är mig veterligen okränkbar, och lika beständig oavsett. Den är kravlös och minskar inte med tiden. Den väcker känslor i oss som är så starka att vi skulle ge våra egna liv för våra barn. Den är en urtida kärlek.

I mitt fall resulterade de här åren att mitt ex och jag växte ifrån varandra, dock med en gemensam nämnare i våra barn. De av våra vänner som klarade av det kan jag avundas. Jag kan hos dom se en stark gemensamhet som bygger på många års tvåsamhet. Ett underlag för livslång kärlek.

Men jag har något annat. En ny kärlek. En vuxen kärlek. Förmånen att återigen få känna dessa starka förälskelsekänslor. Få delta i processen när kärleken utvecklas. Det är en spännade resa, inte alltid enkel men konstant. En resa som får mig att tro på livslånga förhållanden igen. Tro på att även jag ska få sitta på hemmet med min gubbe och småträta på honom med 40 års erfarenhet och självklar rätt. Att få hans ojjanden och hmmmanden tillbaka samtidigt som han kommer att se på mig med sina bruna plirande ögon.

Mina vänner, oroas aldrig för hur det än blir så blir det till slut som det ska.

Här leker jag relationscoach minsann. Jag har sett för mycket på Men in trees:-)

Bäst att åka och skjuta lite i afton så jag blir mig själv igen. Eders Pangbrud.

Fin lördag ni alla!