Snöig morgon och kvittrande dotter

Antingen är jag ovanligt orädd av mig som person eller så har jag riktigt bra vinterdäck.

Närke har inatt täckts med vitaste vackraste snön, vilket påverkar bilförarna på vägarna. Jag, som den vane pendlare jag är, blir oerhört irriterad när folk kryper fram i 50. Jag upplever inte att det är halt. Att köra i 100 skulle jag inte göra, jag är inte ansvarslös men jag kan inte annat än tycka att 40-50 på en blöt saltad vinterväg verkar löjligt. Muttrandes över folks obefogade rädsla kryper jag fram i den långa bilkön. Irriterat muttrandes..

Ända tills den ena bilolyckan efter den andra uppdagar sig...

Där ligger en långtradare i diket, lastbilar blockerar vägen och vi vanliga småbilister tvingas vända om och köra en omväg till jobbet. Efter vägen genom Kumla ser jag både lyckliga barn som skuttar fram av glädje i den vackra nysnön. Jag ser även en och annan bil som farit av vägen ner i diket. Väl framme på jobbet loggar jag in på lokala blaskans hemsida och där står att läsa om blixthalka och allehanda olyckor som sket inatt och i den tidiga morgontimmen.

Oj då..

Som sagt orädd eller bra vinterdäck vad vet jag. Det jag vet är att jag oftast är bra på att bedöma om det verkligen är halt och att anpassa farten efter det.

Men några garantier finns ju inte.

Klart dock är att vackra dottern kommit väl fram till England. Med en resväska som vägde 12,6 kilo:-) Lyckligt kvittrandes ringde hon från ankomshallen sent i går kväll. 5 härliga dagar stundar och innan dom for hade dom minsann blivit intervjuade i lokalradion. Hon pratade med en sån fart och glädje att jag knappt uppfattade vad hon sa:-)

Tänk att få vara 15 år och så lycklig som bara en 15 åring kan vara?

Eller tur kanske att man är äldre för så olyckliga som 15 åringar kan vara ibland vill jag aldrig mer bli:-)

Svammel svammel.. Dags att starta upp dagen.

Fin dag alla, snö eller inte