Sår som aldrig läker.

Dom säger att tiden läker alla sår men det finns sår som aldrig kan läka. Såret som uppstår om du mister ett barn. Dom säger att man lär sig att leva med det, det tror jag inte heller på. Man tvingas leva med det för det finns inget val. Man tvingas vakna upp varje morgon och för en kort sekund innan man vaknar helt och hållet är kanske allt som vanligt men sen slår verklighten till, hårt och obönhörligt likt en klump av betong.

Smärtan tror jag inte heller minskar den tar bara en annan form, gömmer sig någonstans i ens inre. Finns där ruvandes på en plats för att då och då poppa upp med samma intensitet som innan.

Nej att mista sitt barn är det enda outhärdliga.

I morgon ska den unge man som förolyckades i närheten av min by för några veckor sedan begravas. Varje dag åker jag förbi olycksplatsen full med ljuslyktor. Det går inte en dag utan att jag fylls av förtvivlan över denna meningslösa olycka. En ung man på väg hem som inte syns i mörkret. En bilist vars liv för alltid är förstört. Jag har härjat rejält med mina teens de här veckorna om värdet av att ha reflexer. Jag är så rädd att något liknande ska hända dom. Det här kom lite för nära.

Den unge mannen var från bygden, några år äldre än mina barn. Dom gick i skolan tillsammans, vår lilla byskola. Vi kände inte den unge mannen eller hans familj men vi vet alla vem det var.

I morgon ska en mamma och en pappa, dagarna innan jul när livet ska vara fyllt av stress och glädje, tvingas att begrava sitt barn. I vår lilla bykyrka där de bevistat så många julavslutningar ska de ta ett sista farväl av sin parvel.

Jag vet att några av mina vänner ska delta. Mina tankar går till er och till den stackars bilföraren men främst till den mamma och pappa som i morgon måste bevista det obevistbara, att begrava sitt barn. Det krossar mitt hjärta.

Jag önskar att ingen av oss ska behöva genomlida något liknande och jag önskar att vi alla ger våra barn och oss själva en reflex till jul.