Nådegåvor

Jag är ingen människa som är lättimponerad. Jag imponeras sällan av pengar, makt eller status. Oftast rycker jag på axlarna och tänker jaha.. än sen då..

Men något som imponerar på mig är när människor har en gåva, en förmåga som dom förvaltat väl. Att kunna måla, skulptera, sticka, sjunga, spela ha inredningsförmåga, eller skriva. Talanger och nådegåvor. Då först imponeras jag. Här på jobbet har vi en kvinna som sköter cafeterian åt oss med jämna mellanrum, när hon inte gör det kan det hända att vi ser henne på en parkbänk någonstans i staden. Men de perioder hon är hos oss så fungerar cageterian perfekt och hon virkar. Den kvinnan virkar de mest fantastiska alster. De imponerar på mig. Hennes nådegåva.

Jag tror vi alla föds med en talang, en nådegåva. Hur vi sedan ges möjlighet att utveckla den är en annan fråga. Mina har nog fått ligga i träda till möglighetens gräns:-) Men jag har försökt att upptäcka barnens nådegåvor och, i den mån de själva vill, gett dom möjlighet att utveckla dessa. Sonen är en kreativ ung slyngel som har en konstnärlig blick. Ni känner ju alla till att han fått en academic award i bild men även då i syslöjd:-)

Exfjåårtisen är musikalisk. Hon är begåvad med gehör och sångröst. Hennes skolgång tror jag varit så bra bara för att hon fått möjlighet att utveckla sin nådegåva. Åtminstone har den hjälpt till. Jag när inga drömmar (inte hon heller) om att hon ska bli artist eller liknande men jag önskar att hon genom livet ska kunna finna glädje, gemenskap och ett fritidsintresse i sången.

Hur som helst, i afton ska vi på musikcafé KP och jag, dottern ska uppträda med en ny bandkonstellation. Jag är fylld av förväntan, och inte så lite stolt:-)

Sen ska jag ärligt erkänna att de andra kidsen som ska uppträda intresserar mig föga.. precis vad de andra föräldrarna anser om mitt barn, och så ska det vara:-)

Egna barn och andras ungar:-)