Sparka inte på den som redan ligger!

Jodå jag kom hem till slut. Jag vet bara inte vad jag ska skriva om. Eller rättare sagt så vet jag vad jag vill skriva om men inte hur jag ska formulera mig. Jag skulle vilja få fram hur tacksam jag är att jag har det så bra som jag har det. Samtalet igår gav mig återigen en tankeställare. Att ha ett möte med en människa som lever under ständigt hot ger det. Helt plötsligt blev mina problem små och ynkliga.

Ingen hotar mig, ingen försöker finna mig och skada mig eller mina barn. Jag kan tryggt gå och lägga mig om natten och sova som en stock, även om jag glömt låsa dörren.

Jag behöver inte få hjärtsnörp så fort det ringer på min dörr och jag behöver aldrig kasta en blick bakom axeln för att försäkra mig om att ingen farlig person förföljer mig.

Jag är så tacksam över det.

När en människa i en situation som ovan kommer med ett önskemål om studier ev studieort och liknande, frågor som kommer att kosta oss pengar, vaknar både min och chefens empatiska sida. Vi är tvingade att följa lagen och vi är tvingade att se till helheten och alla våra studerande. Men i den mån vi hkan tänja gränser och budget så kommer vi försöka se till att personen ifråga får möjlighet att studera utan att vara rädd.

Man sparkar inte på den som redan ligger!