Prövningens tid

Jag är i normala fall en vänlig själ, snäll men knappast mesig. Skulle tro jag är väluppfostrad helt enkelt. Av min mamma och min styvfar, dvs han jag benämner som min pappa.

Min biologiske far har inte haft ett skit med min uppfostran att göra, han har helt enkelt inte varit intresserad. Han är ingen elak person, absolut inte, bara ovanligt och enormt självcentrerad.

Till på köpet börjar han bli aningen dement.

Jag lyckades förhala gårdagens besök för att hämta lite kraft, men nu kommer jag inte undan längre.

Jag gör det för min fasters skull, en kvinna jag tycker mycket om och respekterar. KP raringen och vackra dottern stöttar upp, tack o lov.

Jag gruvar mig att de närmsta timmarna få sitta och lyssna på hans tugg om en s.k halvsyster jag har och hennes ungar, syrran och jag vägrar konsekvent att träffa dom, där går gränsen. Försöker jag nämna något om mina barn eller de älskade norska småtrollen nonchalerar han det och fortsätter med sitt. Jag blir upprörd bara jag tänker på det.

Sen har han mage att nämna för min faster att vi ska ha kontakt med den s.k halvsystern, att nästan kräva det. Det du gubbe är något du kan glömma. Var du glad att jag träffar dig två gånger om året för gudarna ska veta att jag har försökt genom åren men aldrig nått fram och gudarna ska veta att jag har tröttnat.

I´m done. Men min mor, den kvinna du skyller så mycket för och fortfarande inte kan säga ett got ord om, hon har uppfostrat mig väl så det är tack vare henne jag besöker dig idag.

Tänk på det du!