När min dotter är på stan kvällstid så SMSar hon alltid och meddelar vart hon är och när hon kommer hem, samt när hon sitter på bussen.
Jag gillar den sidan hos henne.
Jag har faktiskt inte bett henne att göra det, hon gör det ändå. Född omtänksam antar jag:-)
Nåväl, även världens finaste tonåring har ju sina sidor men hon går att resonera med.
Sonen glömmer bort att höra av sig men jag brukar kunna nå honom ändå. Han tänkte inte på den lilla detaljen som han brukar uttrycka det:-)
Pratade med en av mina äldsta vänner idag i telefonen. Ett långt samtal där en lång stund upptogs av hur våra tonårskids är. Vi har tur hon och jag, alla våra barn har utvecklats på ett sätt man som förälder drömmer och önskar sig. Vi känner oss trygga med dom. Men det spelar inte alltid roll att man själv är tämligen redig. I dagens samhälle lurar faror vi inte har en aning om. Knark och allehanda mediciner tex är lättillgängligt på internet, något jag knappt kände till och inte ens tänkte på att ungdomar skulle använda sig av och jag tillhör inte den naiva sorten. Så korkad är jag!
För ett par veckor sedan var det en ung man i en kollegas sons bekantskapskrets som haft sömnproblem en längre tid. Lösningen var sömntabletter via nätet. Katastrofen var ett faktum när han överdoserade och inte vaknade igen... (Nej det var inte med vilje vad jag har förstått utan en oerhörd tragisk olyckshändelse)
Det här är något nytt i min värld som faktiskt skrämmer mig.
Man kan inte slappna av en sekund när barnen är små. Faror lurar överallt i forma av kontakter, hyllor och vassa eller små föremål men jag undrar om man någonsin kan slappna av?
Jag kommunicerar med mina kids, rakt ärligt och öppet. Jag förbehåller mig även rätten att som vuxen säga nej, även om jag sällan behöver göra det. Jag vet inget annat sätt.
Hur gör ni?
3 kommentarer:
Ja, nog är moblien en väsignelse för oss mammor. Mina barn är ju utflugna sen länge men mobilen kom in i yngste sonens liv i rätt tid.
Tiden med nytt körkort är ju en prövning men mobilen var alltid på så en orolig morsa kunde alltid ringa.
Klart att man ska säga nej även om det blir häftiga diskussioner - de hör vad man säger och minns när det gäller. Men de måste få protestera och argumentera, de behöver lagom mycket motstånd.
Mina barn har inte blivit så stora.. ännu men det står väl inte på... :) Jag blir rädd att sådan medicin bara finns en klickning bort... *huuah*
Tycker du gör rätt som resonerar med dina kids. Man kan ju inte som förälder hänga över axeln och kontroller precis allt. I alla fall när dom är så stora...
Jag inbillar mig att relationen till mina egna tonårsbarn präglas av öppenhet, förtroende och ömsesidig respekt. Det har aldrig hänt något som fått mig att tro annorlunda. Jag säger sällan nej, å andra sidan lyssnar de när jag väl gör det. Jag vet att om min grabb skulle råka dricka för mycket någon gång, så skulle han inte tveka att ringa mig. Ingen av mina ungar är bäst i klassen i någon ämne, de är inga ljushuvuden så. Men jag tror att de båda har en känsla för vad som är rätt och vad som är fel och det ser jag som mer väsentligt.
Men man får inte vara alldeles blåögd som tonårsförälder. Man vet inte vad som lurar runt hörnet. Jag försöker hålla koll på vad de gör.
Fan, det här hade ju kunna bli ett inlägg på min egen blogg :-)
Skicka en kommentar