Gårdagen

Jag tänker för en stund frångå min princip om att inte vara allt för personlig på bloggen och berätta om gårdagens visit.

Som jag nämnde är jag en vänlig själ. Så jag hämtade upp mannen (den biologiske fadern) ifråga och skjutsade runt honom till de butiker han ville besöka. Vi åkte därefter hem till kära fasters hus för att kolla läget med hunden. Han sköter hunden minutiöst. Han älskar den hunden:-)

Faster hade pratat med honom och sagt att han inte kunde prata om den s.k halvsystern och hennes barn med oss hela tiden, att vi inte gillar det. Ni ska vet att det är i princip det enda han pratar om. Ett skrytande över dessa vilt främmande människor som man till slut uppfattar att han helt enkelt gör för att var elak mot mig och syrran. (Nu är det inte så genomtänkt, han är ingen utstuderad person men det är så man kan uppfatta det)

Han höll sig ganska bra. Fjunet bevärdigade han inte med varken en blick eller ett ord. Japp det är sant. Vackra dottern frågade han om det fanns någon CD inspelning med eftersom han då ville ge det till "lillflickan" Den s.k halvsysterns barn.

Där var jag nära att kräkas. Men KP räddade som alltid situationen och gjorde mig på bra humör. Han har en förmåga till det och det är en av anledningarna till att jag älskar honom.

Vi fikade och pratet gick tämligen ytligt, jag styrde in det på olika olyckor i närområdet och hans ev resor med sin gode vän.

Efter någon timme plockar han upp foton på den s.k halvsystern och vill att jag ska beundra min, som han säger i nöjd ton, halvsyster. Jag rynkar lätt på näsan och bläddrar snabbt förbi med någon kommentar om att hon är lik honom.

Om han hade velat att vi skulle haft kontakt så hade han sett till att vi fått det 1974 när hon föddes. Vi fick inte ens veta att hon existerade och därefter har vi träffat henne en gång 1986. Det var hans ansvar, inte vårat, vi var barn. Nu är det 35 år försent! Det glädjer mig att dom har kontakt för ni ska veta att han inte var intresserad av den damen heller förräns för ca 7 år sen, innan det ville han absolut inte ha kontakt med henne och ringde vi till honom var det inte säkert att han svarade för han var rädd att det var hon som ringde. Jodå mina vänner så är det.

Det finns folk till allt och ibland finns dom t o m i ens egen släkt, suck:-)

Hur som helst när vi skulle gå så frågade han om han inte skulle hälsa till "damerna när de kom på besök". Njae sa jag jag känner dom inte. Jo det är ju din syster svarar han, det är ju släkten.

För en gång skull lade jag min väluppfostrade sida åt sidan och svarade kort och kallt; Nej det är det inte, hej då.

Efter någon timme ringde han, jag lyfte inte luren. Precis som han inte gjorde en gång i tiden. Hut går alltid hem mina vänner, tänk på det.

Kan jag få vara ifred nu? :-)