Vad trött jag blir...

Skolmassakern i Finland är inget annat än horriblet tragisk! Både för de drabbade och skytten, en ung sjuk och förvirrad man. Jag funderar på vad som är "värst" att vara mamma till ett skjutet barn eller till skytten. Situationen är oavsett fruktansvärd. För min del kommer det nära då jag har två teens. Tankar som "tänk om" dyker upp i min oroliga mammahjärna.. "tänk om dom kan komma att må så dåligt", "tänk om dom blir skjutna", tänk om..
En annan sak som oroar mig är när jag läser dagens tidning och som ett brev på posten står det "minska antalet skjutvapen", man intervjuar stackars seriösa vapenhandlare mm mm. Ni skyttar som läser detta förstår säkert vad jag menar: För er andra vill jag säga att vi som utövar vår sport vi är seriösa och vår säkerhet är rigorös! Vi tar ett enormt ansvar både i klubbar och enskilt. Visst finns rötägg men vi har en väldig koll på varandra för att undvika all form av misskötsel. Jag skulle kunna skriva århundradets inlägg om detta men känner att jag vill inte försvara (eller rättare sagt stå till svars inför) den sport som betyder så mycket för mig och många andra när det stora problemet är av ett annat slag. Dels finns en illegal vapenmarknad, den ickeseriöse finns nog att hämta där inte hos oss. Det finns inte heller plats för psykisk sjuka i vårt samhälle längre. De slussas ut utan skyddsnät och de som söker vård desperat hamnar många gånger utanför vården. De senaste åren har vi sett otaliga exempel på detta med katastrofala följder. M a o som tävlingsskytt, med licens på mina tävlingsvapen och med ett "fort" till vapenskåp, vill jag inte bli utpekad när samhället brister. Vad trött jag blir...