Fick ett mail just nu från en av mina äldsta vänner. När vi var yngre (Ja unga är vi än :-) så var vi sådana riktiga bästisar som bara tjejer kan vara. Ler o långhalm i vått o torrt. Vi har oerhört många gamla minnen tillsammans både galna och seriösa, glada och trista. Men det är våra minnen, våra gemensamma, sådana där minnen som håller människor samman genom hela livet. Långa stunder har vi varit i från varandra, ibland är man i olika livsfaser, men när vi har återupptagit kontakten har det alltid kännts som om "det vore i går vi sågs". Jag har några sådan vänner och för mig är dom ovärderliga.
Just nu mailade vi om skidåkning och ett minne som inte är allt för gammalt slog mig med kraft och jag sitter här i någon form av neurotisk skrattkramp.. en onsdagseftemiddag, på jobbet! Utanför kontoret står kolelgorna och tror jag blivit galen. Men: Tänk er en dag i skidbacken med ett gäng skåningar! (Ja ja jag är kanske lite fördomsfull men detta är sant)Skåningar som knappt sett skidor på bild.. Framför mig ser jag en bild av en man iförd överrock med panik i blicken och vilt flaxande armar..Sådana minnen gör en glad, och i det här fallet även full iskratt. Och goda skratt ska man vara rädd om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar