30..Det var länge sen det:-)

På radion i morse pratade men om 30 årskriser.. 30! Varför krisa då? Man har ju hela livet på sig.

Men det vet man inte.

Man vet inte heller att det roliga i livet börjar när man fyllt 40.

Då först slutar man att bry sig. Det som var så illa viktigt förr har man taggat ner och oftast är man bättre på att njuta dagen. Man har kommit ikapp sig själv.

När jag fyllde 30 för snart 15 år sen hade jag småbarn. Jag bodde i det hus jag fortfarande bor i, var gift med barnens far och god vän med KP raringen. Vi slet som alla andra med ekonomi och nyköpt hus.

Jag var mager som en sticka och hade kort rött hår. Det var den enda 30 årskris jag hade. Skyttet hade jag precis börjat tagga ner på, makens karriär hade tagit fart och han reste jorden runt.

Jag fick tagga ner mina ambitioner på jobb. Har man skaffat sig två barn prioriterar man. Det var ett gemensamt beslut vi tog och med facit i hand gjorde vi rätt. vi har fina kids och tack vare att vi skilde oss så fick jag möjligheten att leva med KP i stället.

Det var ju meningen att det skulle vara han. Redan från början.

Likt alla andra i den åldern hade jag höga krav på mig själv. Alldeles för höga. Jobbade som studievägledare, pendlade, bakade, lagade mat syltade, saftade och lade in. Städade och bytte dukar och gardiner. Till på köpet var jag en god hustru och mor.

Glömde som många andra bort mig själv en stund.

Man behöver inte krisa när man är 30. Det räcker att man njuter av dagen.

Taggar ner och försöker komma ihåg att livet är så mycket längre än man har en aning om och man har så mycket roligt framför sig.

Fylla 40 tex..

:-)