Hur kan det gå så fel?

Jag är mamma till en flicka som idag gått ut åk 9. Hon är i början av allt. Början på resten av sitt liv. Ett liv där jag önskar henne allt. Allt det ljusa, glada lyckliga och roliga.

Det gör så ont i mig att läsa om den flicka som blev dräpt av sina två klasskamrater, hur det nu har gått till. Det gör ont att läsa om den dräpta unga flickan och lika ont att läsa om de två, lika unga människorna som troligen begått dådet.

Hur kunde det gå så fel?

Därhemma har vi pratat och pratat. Om och om igen har min fina tjej sagt "Tänk om mamma, tänk om det varit jag som dödat någon eller blivit dödad av den och den"

För tre familjer i Sverige är detta hemska tänk om verklighet idag.

Jag är mamma till ett barn som är exakt lika gammalt, det kommer nära och det gör lika ont i mig varje gång något liknande inträffar.

Hur kan det gå så fel?

Dom är ju bara barn.

Vart är vi på väg?