Ljug inte för mig!

Vi har snackat en del i veckan, dottern och jag. Hon är fortfarande min finaste dotter men det har varit bra prat.

Det värsta var lögnen.

Jag har så svårt för människor som ljuger mig rakt upp i ansiktet. Kan inte acceptera det helt enkelt.

Vågar man inte stå för det man gör så ska man helt enkelt ge fan i att göra det.

Att ha hemligheter bakom ryggen på sina nära och ljuga för att klara av sitt eget skinn är att svika, varken mer eller mindre. det håller de fega och ynkliga på med. De som man inte behöver ha i sitt liv. Någor jag verkligen försöker pränta in i mina barn. Att dom ljuger det kan jag förstå, det ingår, men jag vill inte att de ska fortsätta med en sån livsstil som vuxna. Jag vill ha ärliga och rakryggade barn. Inte svekfulla ynkryggar!

Den som ljuger har alltid något att dölja och vet att den gör något fel. Det värsta är ju att sanningen har en tendens att komma i kapp oss alla och det kan inte vara kul att stå där med skammen rodnad när man blivit upptäckt.

Jag har inte alltid levt som jag lär och jag har definitivt blivit utsatt för mer lögner än vad en människa ska behöva så med den erfarenheten tar jag mig friheten att framöver helt enkelt plocka bort människor runt mig som inte kan vara ärliga och hederliga.

Finns knappast någon anledning att slösa energi på såna?

Eller hur?

PS Nu räknar jag inte in barn i det facket, absolut inte, det tar tid, och många snedsteg innan de behöver kunna allt.