Återigen ett livstecken från en numera usel bloggerska.
Veckan som gick i Närkestaden har ju som ni alla vet färgats av att man anhållit en ung slyngel för ett flertal av våldtäkterna.
Sedan länge har min dotter och hennes kompisar varit belagda med vissa restriktioner. Aldrig vistas på stan själv kvällstid och har dom inte varit två har vi hämtat henne. Nu har tjejerna fattat själva och inte velat varit ute på stan kvällstid.
Dom insåg det otäcka.
Nu tror ju jag i o f s att det inte är över med det här. Visst, en är tagen, men det finns fler sjuka därute.
Kanske kommer polisens uttalande om att det skulle bli lugnare, trigga några andra?
Vi kommer fortsätta att vara försiktiga, det är ett som är säkert!
Min största fundering är nog hur man orkar som förälder. Förälder till våldsverkaren men även till en ung flicka som skadats så illa.
Vetskapen att ens son utvecklats till "värsta sortens monster". Vad hade man kunnat gjort för att förhindra det? När gick det snett? Varför?
Hade det varit mitt barn hade jag nog aldrig kunnat sluta fundera över vad jag hade gjort för fel och vad jag hade kunnat gjort annorlunda.
Detta kvinnohat...
Jag har ofta undrat vad som vore värst. Att ha ett barn som är mördat eller ha ett barn som är mördare??
Jag finner inget svar och hoppas jag aldrig sätts i situationen.
Helgen går i städandets tecken, en dam ska titta på mitt hus på söndag.
Vi kanske blir sambos i ett hus till slut, KP raringen och jag:-)
5 kommentarer:
Åhhh, ska du ha visning av huset..............o inget har du sagt iförväg!!
Bara en privat..
Kloka tankar. Visst undrar man över hur det kan gå så fel för en del och varför ingen märker vad som är på gång.
Ja eller så orkar man inte se..
Har också tänkt i de banorna, inte bara om man råkar ut för en våldtäktsman utan också hur det kan vara om man skulle "upptäcka" att ens barn är en...Usch.
Spännnande med blivande samboskap, förresten!
Skicka en kommentar