Ett samtal i går kväll med sonen och jag insåg att han skulle komma hem sent.
Han har arbetat i Stockholm i helgen.
Säga vad man vill om min son men ett är säkert, oavsett vad han ger sig in i så fixar han det, och han fixar det bra.
Det finns inget arbete eller några studier, bortsett från Matte B då, som han inte hanterat med bravur. Jag tror jag skulle kunna rekommendera honom till det mesta. Kanske inte kirurg eller veterinär men för övrigt så.
Vad han hanterar sämre är att meddela sin ömma moder vart han befinner sig i världen. Ni vet Var är han, när kommer han hem, och hur tar han sig hem?
Inatt hörde jag honom inte, han smög ovanligt bra. I morse när jag steg upp såg jag varken jacka eller skor i hallen.
Jag ropade på honom, inget svar.
Kanske hade han rest hem till sin pappa? 06.30 ringde jag exmaken, ingen son fanns där heller.
Jag väckte vackra dottern som inte heller hört honom.
Hans mobil var stendöd.
Hjärtklappningen ökade och självfallet började jag nästan planera in vad som skulle stå i hans kommande dödsannons.
Jag rusade upp för trappan i ett sista desperat försök att få reda på vart han var, slet upp dörren till hans rum och självklart.
Innanför låg den arme utpumpade slyngeln och grymtade gott i sin sömn.
Är jag inte tillräcklig stressad i mitt liv för att behöva utsättas för dylika hjärtinfarkter?
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar