Tråkig jag? Not!

Om jag skulle vara en utomstående och läsa min egen blogg skulle jag tycka om mig själv ungefär såhär: Jaha.. tråkigt liv, sitter mest hemma, skyttet verkar ju spännande men.. hur går det egentligen? Alltid glad, har hon inga sorger eller frustrationer? Samt "det var väl ett j-a tjat om vilka trevliga ungar hon har hela tiden". Ungefär så skulle jag tänka om mig själv. Men det är inte sant, jag är inte alls sån. Visst är jag hemma mycket men kroglivet tröttnade jag på som student. Men om jag vill kan jag partaja järnet. Var ute litegrann med tjejerna för ca 10 år sen men krogen är "same shit" dvs som det alltid varit. Jag trivs numera hemma. Allra bäst trivs jag när KP och jag har mysfredag för jag är fortfarande så oerhört kär i honom. Sen gillar jag numera familjeliv, min rastlöshet är borta och det är jag tacksam över.

Skyttet har varit extremt svagt sista halvåret men jag kommer igen i höst..när det blir mörkt och kallt ute:-) Men inte sjutton är jag glad jämt och mitt liv är inte odelat positivt. Jag har sorger och bekymmer stött och stadigt. Jag är irriterad och grinig med jämna mellanrum men jag väljer att inte skriva om det för det mesta. Anledningen är att om jag är irriterad på någon föredrar jag att säga det men oftast har jag slutat vara irriterad innan jag mött personen. Med åldern har jag blivit lugnare och gladare och för det mesta tycker jag livet är helt ok, i synnerhet en sån här dag när modern sponsrat med lite semesterpengar. Tack igen mams! Ekonomi när man bor själv och endast är särbo är inte alltid kul..

Teensen ja... dom är fina mina teens och jag älskar dom mer än mitt eget liv! Ingen skillnad på mig och andra föräldrar där antar jag.

Men jag är inte särskilt tråkig, jag tror jag är en ganska levande och rolig person. Så ni får inte tro något annat även om min blogg stundom ger intryck av att jag aldrig gör något speciellt.

Vad blev det här för försvarstal egentligen? Suktar jag efter komplimanger och beröm..? Efter superlativer kanske? :-) Yees give me!